LSS-Sandra och HUBERT - vår nya klubb - utan Sandra
Först möte med LSS-handläggare Sandra. Hemma hos Johanna. Klockan 13. Denna gången var varken jag eller Johanna sena. Det var någon annan. Men det gör inget. Ingen kan ha större förståelse för detta än Johanna. Och jag hade inte bråttom.
Johanna fick berätta lite om sitt liv. Först var hon lite motsträvig; ville inte berätta när jag satt där. Gud, har hon gjort så mycket mer än jag vet om!!! Oj. Suck. Hjälp. Aj. Stackars. Tack och lov att hon lever. Det är hon själv stolt över, säger hon. Att hon lever. Min älskade dotter. Hur har det kunnat bli så fel? Jo, det vet vi ju nu. Men ändå.
Vad behöver du hjälp med, undrade Sandra.
Jag behöver hjälp med papper, intyg, myndighetskontakter. Ekonomi. Sa Johanna.
Klarar du hemmet själv? Planera? Handla? Laga mat? Hålla ordning? Städa? Undrade Sandra.
Jajamen, bara jag kommer igång. Det kan vara lite svårt.
Jo, jag vet Johanna.
Men nä, inga problem.
Nu blev jag "tvungen" att lägga mig i.
Johanna, du behöver ju hjälp med att komma upp på morgonen/förmiddagen, dra upp rullgardinerna, släppa in dagsljus, ta din medicin, äta din frukost, att börja din dag, sa jag.
Jo, det är klart, det är svårt. Men jag kan själv.
OK, du bestämmer själv vad du vill ha hjälp med, sa Sandra. Och jag höll med. Hon bestämmer själv. "Hanna kan fälv" Det vet jag. Sedan 19 år tillbaka. Och du kunde verkligen väldigt mycket fälv.
Johanna ska ansöka om "god man" - kan ta ett halvår. Fram tills dess kan hon vända sig till Sandra eller få en kontaktperson så länge. Jag mottar tacksamt all hjälp till Johanna. Jag är rätt slut i batteriet, om man säger så.
Sandra - du var väldigt rar och förstående. Jag tror du är duktig i ditt jobb. Tror att du dessutom tycker om Johanna och vill hjälpa henne lite extra (eller hur jag nu ska uttrycka det). Hoppas du orkar, även när Johanna inte är lika tillmötesgående som vid vår träff i onsdags.
Därefter var det dags för en surprise - vi ska träffa Pappa och gå ut och äta.
Jippie! Första gången jag träffar mina föräldrar tillsammans på sådär 15 år, sa Johanna.
(Förra veckan tyckte hon att jag överhuvudtaget inte hade med hennes pappa att göra - "de har sin egen relation") Jo visst, god middag!
Nu är jag trött och återkommer.
